Oktober

You are currently browsing the archive for the Oktober category.

Dagens kustväder. För er som inte känner till Wind barbs kan jag meddela att ett streck med en flagga på betyder en genomsnittlig vind på 50 knop (samma som 26 m/s eller 10 beaufort)

Det är en lite märklig känsla att ligga inblåst i en hamn – med en våldsam vind som rycker och sliter i våra tampar och kastar båten än hit än dit – samtidigt som man njuter av ett underbart höstväder med strålande solsken och 17-18 grader. Och när omgivningarna dessutom är så vackra som de är här längs purpurkusten, Côte Vermeille, är det bara att snöra på sig vandrarkängorna och traska ut i naturen. Vinklädda kullar, berg som störtar ner i det grönblå havet, doftande cypresser, vindpinade palmer, små tjocka kaktusar och långa stränder med gråfuktig sand.

Efter den här saltstänkta promenaden var det faktiskt helt nödvändigt med lite varm choklad och ett berg av french toast

Palm i motvind

I have a feeling we’re not in Kansas anymore …

Det lokala dessertvinet, som jag nog måste köpa med mig ett par flaskor av inför vintern

Det är inte många dagar man har på sig mellan vindattackerna i Lejonbukten om hösten. En intensiv Mistral eller Tramontanevind (båda blåser från nord eller nordväst) avlöses snabbt av en lika intensiv Marinvind (som blåser från syd eller sydost). Vanligtvis har man två till tre dagar på sig innan fysikens lagar börja verka och ett lågtryck börja suga luft från ett högtryck med en kuling eller storm som följd. Lejonbukten lär vara det område i Medelhavet där vindarna når kulingstyrka flest gånger per år.

Inseglingen till Banyuls var vår vackraste hitintills

En kraftig Tramontane kan vara i en vecka så det gäller att planera var man vill bli inblåst. Vis av skadan från sist det hände satsade vi den här gången på att ta oss till en lite intressantare ort, och vi hann med nöd och näppe fram till Banyuls-sur-Mer.  I vindar som växlade mellan 5 och 20 m/s slörade vi hit, och med hjälp av Axels råd (se föregående inlägg) vågade vi ta oss ut från Gruissan trots att metrologerna hade utlovat en häftig Tramontane. Om man håller sig mellan 5- och 10-meterskurvan på sjökortet hinner vinden (som blåser rakt ut från land) inte bygga upp så mycket sjö och därför kan man med bottenrevade segel ta sig fram trots att vindmätaren tangerar stormstyrka.

Banyuls visade sig vara ett trevligt ställe. Det är väldigt vackert här och runt omkring oss på kullarna finns det gott om vingårdar som tävlar om att producera regionens bästa viner. Så här i lågsäsong verkar byn vara en perfekt avvägning mellan badort och gammal genuin stad. Det enda minus vi kan rapportera om är att hamnen rör sig rejält i den hårda vinden, men med hjälp av spring av lätt elastiska tampar och några gummiben ligger vi nu ganska bra.

I lä från Tramontanen är det fortfarande sommar

En folktom strand i oktober

Förtöjda för storm med nio fendrar, sex spring och två gummiben

Tur att väderprognoserna är pålitliga, 30 m/s i byarna och vita gäss inne i hamnen – vi stannar nog i hamn ett par dagar till…

De hårda vindarna drar upp så mycket havsvatten i luften att det emellanåt bildas en regnbåge

Jag vet inte vad det beror på, men på något vis verkar de nya vänner jag hittar i hamnarna alltid vara äldre charmiga herrar i 60-årsåldern – i synnerhet sedan vi kom till Frankrike har detta fenomen varit återkommande. Kanske är det ett visst mått av flickighet i kombination med ”rejält fruntimmer” (och det, mina vänner, är den finaste komplimang man kan få av de kärva gubbarna i hamnen) som tilltalar dem.

Den senaste i raden av mina erövringar heter Axel och är en fransk ensamseglare som vi mötte i Les Saintes Maries de la Mer. Han kom inforsande i hamnen vid midnatt, utan lanternor eller fendrar och sladdade in på platsen bredvid vår, med håret på ända och vild blick. När den första förskräckelsen hade lagt sig och vi hade hjälpt honom att förtöja hans 39-fotare (på säkert avstånd) upptäckte vi en man med ett hjärta av guld, massor av humor och charm – visst påminner han lite om Dustin Hoffman?– och inte minst en outtömlig källa av kunskap om kuststräckan mellan Sète och Barcelona!

Han hade seglat här sedan mitten av 70-talet och kunde detaljerat redogöra för hur vinden blåste runt varenda liten utbuktning eller förhöjning längs kusten och på vilket avstånd och djup man hittade det plattaste vattnet och bästa vinden. På en underbar mix av engelska och franska gav han oss massor av ovärderliga tips som vi aldrig skulle kunna hitta i pilotböckerna – och skänkte oss dessutom sina sjökort för hela sträckan. Själv kunde han ju dem utantill. Efter ett par dagar tillsammans och en fyrarätters avskedsmiddag i hans kajuta skildes vi åt. Det är ju så det fungerar; man möter någon som på kort tid blir en väldigt kär vän och sedan går man skilda vägar – för att kanske mötas igen en annan gång, i en annan hamn.

En blick ut över havet innan vi kastade loss från Sète.

Och så här avslappnade kände vi oss när vi 6 timmar senare lagt till i lilla staden Gruissan.

« Older entries § Newer entries »

Adams förläggare

Collings-Förlag