Isola – Life on a sailboat – Sirius Offshore

Slussarna i Lüneburg

July 26, 2010 in Adams inlägg, Juli, Tyskland by Adam | 1 comment

På allmän begäran (eller om det kanske var på min systerson Axels …) kommer här några rader om den märkligaste hiss jag någonsin har åkt i.

I alla slussar vi har tagit oss igenom åker man antingen upp eller ner i takt med att vattnet i slusskammaren långsamt fylls på. Men det finns en (eller rättare sagt två) som skiljer sig ifrån mängden: slussarna i Schiffshebewerk Lünenburg på Elbe-Seitenkanal.

Tysk ingenjörskonst har försett världen med en märklig bastard som är ett mellanting mellan en sluss och en gigantisk hiss. I något som påminner om ett jättebadkar med måtten 12×100 meter fick vi och vår lilla segelbåt känna på hur det är att på bara några minuter susa 38 meter upp i luften, utan en enda krusning på vattenytan. Tillsammans med en liten turistbåt gled vi in i badkaret, förtöjde i knaparna längs sidan och bevittnade hur kanalen vi nyss hade gått på försvann under oss i ett huj. Den högsta och garanterat enklaste slussen hitintills!

Den enorma betongkatedralen som omgav oss såg ut som något klippt och skuret ur en gammal James Bond-film. I högtalarna som omgav oss ekade tyska röster mellan väggarna och någonstans bakom kontrolltornets tonade rutor tyckte jag mig ana en man, sittandes i en elegant designad 60-talsfåtölj, med en vit långhårig katt i knäet.

För några dagar sedan upprepades känslan av att vi befann oss i en Bondfilm. I den nästan löjligt fina staden Maastricht i södra Holland upptäckte vi en gratisparkering mitt i centrum. Piren var fullbelagd men en välklädd man ombord på något som såg ut som Disco Volante (skurkens hightechbåt i Åskbollen) erbjöd oss att lägga till utanpå dem.

Tyvärr blev vi aldrig inbjudna på Martinis och roulette men jag lyckades ta en spionbild …

Kusinträff

July 23, 2010 in Camillas inlägg, Holland, Juli by Camilla | 2 comments

Ja! Äntligen fick vi träffas, min fina kusin Pia och jag. En hel kväll, en halv natt och nästan hela dagen efter. Det var ju faktiskt det här som var den största anledningen att ta svängen om Holland, att kunna få till en dejt med min emigrerade kusin och hennes kille Erik, mannen som lockade henne till Amsterdam. Vi brukar försöka träffas åtminstone en gång om året, och den här gången var det lite extra speciellt att bara vara vi fyra. Fram emot vintern kommer det nämligen att finnas två små tvillingtjejer med i deras familj. Lekker!

Vi spenderade helgen ihop i utkanten av den lilla byn Mook, i något som påminde väldigt mycket om en svensk semesterby. En skogspromenad från den välskötta insjömarinan låg en sandstrand med glasskiosk och campingplats och på kvällen spelade en blåsorkester gamla 40- och 50-talsdängor precis utanför marinan, medan husvagns- och motorbåtsägarna (vi var den enda segelbåten i hamnen) flanerade på gräsmattorna. Själva satt vi i sittbrunnen och pratade och pratade och pratade och dagen efter hade vi en skön stranddag innan vi vinkade hejdå för ett tag. Har vi riktig tur kan det hända att Pia hänger med ett par dagar när vi kommer en bit in i Frankrike, eftersom hon börjar sin innan-födseln-mammaledighet alldeles snart. Det ser vi fram emot!

Vi lämnade vår trevliga semesterby, mätta, glada, nyduschade (det där med att vara nyduschad är en liten vardagslyx vi unnar oss ibland, inte för ofta dock, då tappar det sin tjusning) och med nypåfyllda vattentankar. När man lämnar en marina känns det alltid bra att ha laddat upp med vatten och lite färskvaror eftersom man inte vet hur länge det kan dröja till nästa stopp i en hamn. Ofta stannar vi bara till vid en lämplig tilläggningsplats längs vägen när vi känner oss nöjda med dagens sträcka. En av de faktorer som påverkar vårt beslut kan vara hur många (och hur lätta eller svåra) slussar vi gått igenom under dagen, men även hur stort behov vi har av en internetuppkoppling. Eftersom vi för tillfället (så länge vi är kvar i Holland och Belgien) inte är självgående i det avseendet måste vi förlita oss på fria nätverk.

För några dagar sen fick jag under dagen ett sms om att ett brådskande jobb fanns i mailboxen, och eftersom jag såg att vi började närma oss en liten by med en kyrka och några bostadshus längs kanalen slet jag snabbt upp datorn och började scanna omgivningarna. Först såg jag bara låsta nätverk men plötsligt dök det upp ett som var öppet, med hyfsad mottagning dessutom. Adam saktade ner och beredde sig på att cirkla runt medan jag kopplade upp mig – när det plötsligt dök upp en ”tillfällig tilläggning”-skylt längs kajen. Adam girade in, jag fäste en tamp midskepps, hoppade i land, gjorde fast, skuttade snabbt upp på båten igen, satte mig och jobbade en halvtimme, skickade iväg – sen kastade vi loss igen och fortsatte färden. Det kallar jag flextid!

Orkanen 2: Camillas version

July 23, 2010 in Camillas inlägg, Holland, Juli, Tyskland by Camilla | No comments

Okej, låt mig bara göra en sak fullständigt klart med en gång. När jag bokade den här resan stod det ingenting om orkaner mitt på blanka eftermiddagen. Inte heller om kaskadvågor stora som höghus (det är ju en flod, för Guds skull!) eller, för den delen, att man plötsligt skulle behöva leta fram räddningsvästen som i det rådande klimatet hade förpassats ganska långt ner i kistbänken till fördel för bikini och solhatt …

Så när vi satt där på Rhen och höll i oss (och inte minst i biminin och radarstolpen och solpanelsfästena) för allt vad vi var värda, kryssade i blindo mellan pråmarna och undrade om vi skulle komma levande ur det här, tog jag det djärva beslutet att det där med båtar nog inte är något för mig i alla fall. Skönt, tänkte jag, nu vet jag det. Alla de där förledande sköna stunderna när man vaknar i en naturhamn, tar sitt morgonbad tillsammans med allsköns nyfikna fåglar, glider in i en stadshamn och hoppar iland precis utanför ett café som serverar en gudomlig espresso, plötsligt får kontakt med en intressant och supertrevlig båtgranne som såklart bjuder ombord en på en kall öl eller ett glas rosé i den varma kvällen – allt det där byter jag gärna bort mot att slippa uppleva något sånt här igen. Tänkte jag. Då.

Men plötsligt kände vi hur stormen bedarrade. Himlen, som legat som ett tungt, svart lock över oss den senaste timmen, sprack upp och solstrålar letade sig försiktigt ner och värmde upp våra spända muskler. Vi tittade förundrat på varandra: var det över nu? Floden återgick till att vara en flod i stället för ett kokande hav och sakta men säkert återställdes ordningen i trafiken. Och titta, där framme låg ju Nijmegens yachthamn, precis nedanför alla färgglada restaurangmarkiser som prydde ett hundratal meter av kajkanten. Vi smet in mellan en enorm danskflaggad skuta och en holländsk semesterpråm, gjorde fast, stängde av motorn och började skratta, smått hysteriskt.

”Vilket äventyr! Tänk att vi klarade det! Och vår fantastiska Isola, hon fixar ju vad som helst! Och du, Adam, som du lotsade oss mellan pråmarna!” ”Men du då, Camilla, att du var så lugn! Och vilken sinnesnärvaro, att du tänkte på att plocka fram luckorna när det stormade och regnade som värst, så att inte båten fylldes med vatten!” (Här måste jag faktiskt erkänna en sak. I mitt förvirrade sinnestillstånd hade jag främst en tanke i huvudet: när det stormar så mycket att man inte tror att man ska klara sig, då är det bara en sak som gäller och det är att stänga in sig i båten och vänta tills stormen har bedarrat – det har jag hört från en mycket pålitlig källa som både jag och Adam betraktar som något av en auktoritet inom området, inga namn nämnda. Vad jag inte riktigt tänkte på var att det nog inte gäller på en flod med stenrösen på sidorna och tät pråmtrafik …)

Men nu satt vi alltså här och dissekerade upplevelsen detalj för detalj, kvällen var ljum och vi var uppfyllda av något slags eufori. Och det där löftet jag gett mig själv om att ta första bästa tåg hem och aldrig mer sätta foten på en båt? Som bortblåst.