Articles by Adam

Två av våra engelska grannar har lämnat oss – åtminstone för en kort tid. I hamnen bor mängder med människor som haft sina båtar här de sista 10 åren. Några av dem har bott på båtarna hela tiden (vi har en engelsk granne här på bryggan som inte varit hemma på 8 år …) men de flesta har fortfarande ett hem någonstans som de motvilligt besöker då och då. Vår förtjusande granne Kari låste sin båt för en liten stund sedan och hoppade på flyget hem till London. Snacka om cool dam! Om jag ramlar överbord en dag på ålderns höst hoppas jag att Camilla blir som henne! Hon är ett levande bevis på att man kan ha ett minst lika innehållsrikt liv som våra, oberoende av hur gammal man är.

Till alla er som tror att Hallberg-Rassy bara ägs av seniorer kan jag meddela att Kari (som i likhet med oss har en 312:a) inte är en dag äldre än oss i sinnet. Och det är faktiskt det enda som räknas!

Så länge jag kan minnas har jag varje år drabbats av ett par rejäla förkylningar med tillhörande feber, dessutom ska jag nog ärligt säga att ju kallare och mörkare det blivit framåt hösten, desto klenare har jag känt mig.

Fram tills nu.

Inte en endaste förkylning eller influensa har smugit sig på mig sedan vi började vår resa, jag mår helt enkelt oförskämt bra. Att så här mitt i livet få möjlighet att slå ner på tempot och bara få vara för ett tag är en lyx jag önskar att alla kunde unna sig. Jag menar inte att man behöver göra det för resten av sitt liv, bara ett par månader, ett halvår eller kanske t.o.m. ett år.

Novembers första dag bjöd 23°C, en fika på stranden med croissanter från vår favoritbagare och några timmars jobb i sittbrunnen. Och inte en förkylning i sikte …

Sakta men säkert börjar Barcelona kännas som vår hemstad. Vi har hittat en bra matbutik och ett fantastiskt bageri i Barceloneta, som området utanför grindarna heter, en riktigt skön och avslappnad stadsdel. Det vi inte var förberedda på när vi kom hit var att Port Vell (hamnen vi bor i) inte alls är en del av Barcelona, snarare en del av Storbritannien.

Visst är det märkligt, var man än kommer i världen stöter man på hela stadsdelar befolkade av detta kolonialiserande folkslag. Det tog inte mer än ett par dagar innan damen i båten bredvid bjöd in oss på Gin and Tonic och snacks – vid 4-tiden på eftermiddagen. Desperat letade vi igenom våra garderober på jakt efter tropikhjälmar och kakishorts, men tyvärr hade vi visst glömt dessa hemma. Vår värdinna visade sig vara en förtjusande, ensamstående dam som har haft sin båt liggande i Port Vell de sista 6 vintrarna. På somrarna seglar hon runt i Balearerna, ankrar i fina små vikar och njuter av livet. Att hon dessutom har en likadan båt som vår gjorde inte att vi tyckte mindre om henne – snacka om god smak!

Vi är m.a.o. en minoritet, jag och Camilla. För tillfället finns det bara två båtar med övervintrande svenskar här. Hur gör man då för att bli accepterad i dessa anglosaxiska kretsar?

Efter många timmars planerade har vi smitt en lömsk plan: vi ska bjuda in vår båtgranne på te och scones! Camilla har i många år förädlat sitt sconesbakande och känner sig nu redo för det ultimat testet. Att bjuda på ett perfekt Afternoon Tea.

Fortsättning följer …