Articles by Camilla

Efter att stormen bedarrat. Önskar att jag kunnat visa bilder på själva ovädret som lägrade sig över Vassiliki i går, men det kändes inte så aktuellt att plocka fram kameran i det piskande regnet och de 60-knopiga vindbyarna.

Jag borde ju ha lärt mig vid det här laget. Man ska aldrig klaga på att det inte blåser. I vanliga fall är jag inte en särskilt vidskeplig person och tror varken på ödet eller att det finns en viss världsordning som måste följas – jag lever mer efter filosofin att goda saker kommer till den som gör gott och så vidare – men när det gäller havet känner jag ofta att jag måste vara lite försiktig och vakta min tunga. Nästan som om det bara väntar på en chans att visa vad det går för, och om jag utmanar det … ja, då vet man aldrig vad som kan hända. Kanske inte världens bästa inställning om man bor på en segelbåt och befinner sig i detta element dygnet runt, och jag jobbar verkligen på att bli lite mer avslappnad i mitt förhållande till vatten och vind. Än så länge lever vi i ett slags älska-hata-relation (som lyckligtvis domineras av älska-delen, annars vore det ju faktiskt ganska korkat att bo på en båt) men jag hoppas att vi kan fortsätta att jobba på vårt förhållande. Vi har det ju så bra när solen skiner och alla håller sig lugna.

Hmm, det här känns bekant. Vart tog den utlovade surfvinden vägen? Fast den här vindstyrkan kanske är mer lagom för mitt första försök med brädan?

Det har gått några år sen jag sist hade en surfare till man – fast på den tiden var han förstås bara pojkvän, och en ganska nybliven sådan dessutom – men jag kommer väl ihåg känslan av att sitta på stranden och titta och vänta och spana efter vinden. Inte för att jag hade något emot att sitta i solen och läsa och ta det lugnt, dricka en kopp kaffe emellanåt, kanske ta en promenad längs strandkanten (och det har jag fortfarande inte) men jag kommer ihåg att Adam brukade bli ganska grinig efter ett tag … Som tur är har ju en hel del förändrats sen dess, vi har båda vuxit upp och blivit lite mer tålmodiga och vet att det som inte händer i dag, det händer kanske i morgon i stället. Eller en annan dag. Det brukar ordna sig. En annan sak som förändrats är att jag i dag inte bara skulle sitta och vänta medan någon annan gör något kul – även om jag fortfarande inte ser mig själv som den sportiga typen gillar jag nuförtiden att prova saker jag aldrig gjort förut. Bara för att se vad det är.

Men jag ska också erkänna att jag har sett fram emot att återse den där surfkillen från 80-talet, i och för sig utan de havssalta, solblekta lockarna den här gången (dem är det jag som står för just nu … måste verkligen hitta en frisör) men förhoppningsvis med samma lyckliga leende när han utmattad stapplar upp på stranden. Om bara den där vinden ville börja blåsa någon gång.