Med risk för att skrämma iväg våra läsare, som väl snart tror att vi har gått och blivit religiösa eller nåt, kan jag inte låta bli att följa upp Adams känslosamma kommentar från igår. När jag tittar på den där bilden av oss själva i förra inlägget (det är alltid lite skumt att rigga kameran och ta ett självporträtt där man försöker se ut som om någon bara råkade gå förbi och fångade en i en väldigt avslappnad situation, men jag kan ärligt säga att jag kände mig precis så avslappnad – och bakis – som bilden försökte visa) så har jag nästan svårt att tro på det jag ser. Ibland är det lätt att ta saker för givet och bara låta dagarna flyta iväg, tryggt förvissad om att nästa morgon kommer att bjuda på samma molnfria himmel och kluckande vågor. Men oftast, för mig i alla fall, så brukar tankarna efter ett tag börja leva sitt eget liv och försöka få mig att tvivla på att det verkligen är möjligt att ha det så här bra. Och så plötsligt är allting nattsvart. Trots molnfri himmel och kluckande vågor.
Men då finns det som tur är alltid en väldigt klok och insiktsfull (jag ska inte tjata om hur snygg han är, det vet ni redan att jag tycker) man nära till hands, som vet precis hur han ska få mig att bli glad igen. Och som får mig att inse att jag kan göra saker som jag inte tror att jag vågar. För om man vågar, då kan det hända att man plötsligt en dag sitter där i kvällssolen och ser lite bakis ut, i sitt lilla skvalpiga hem.
Fin
Senaste Kommentarer