Isola – Life on a sailboat – Sirius Offshore

You are currently browsing Camilla’s articles.

Det var något jag skulle ha handlat, men vad …

Något av det godaste jag vet när fikasuget sätter in – vilket det gör ganska ofta på den här båten, och som tur är har jag en man som delar min uppfattning om att knäckemackor med ost och gurka, nybakad sockerkaka eller scones med cream cheese tillsammans med kaffe funkar precis vilken tid som helst på dygnet – är French toast. Så himla enkelt, bara att vispa ihop ett ägg med lite mjölk, dränka en toastskiva (eller sju, dock inte samtidigt) i det, steka gyllenbrunt i smör och sen vända i socker-och-kanelblandning. Så brukar jag göra i alla fall.

Precis som mat ska vara. Snyggt och gott.

Men ve och fasa! Allt är förberett när jag upptäcker att kanelen är slut. Och en French toast utan kanel är ingen French toast. Som tur är finns det en rejäl bit parmesan i kylen och en klick persilje-och-vitlökssmör över från gårdagens fiskgrillning, så sötfika får bli saltfika. Jag river ner en näve parmesan i mjölk- och äggvispet och steker i vitlökssmöret och vips så fick vi en Italian toast i stället.

Inte riktigt lika snyggt, men väldigt gott.

Snickesnack i skuggan

Det är inte helt lätt att få ihop den bild av ett Spanien i förfall som möter oss i nyheterna med den som omgivningarna här omkring oss visar upp. Det är varmt och skönt, grönt och frodigt, apelsinerna, citronerna och oliverna växer lika obekymrat på sina träd som för ett år sedan, marknadsstånden är lika färgglada och välfyllda varje lördag och de gamla stenhusen ser lika lugna och orubbliga ut som de gjort under de senaste århundradena. Men det räcker att prata en stund med människorna som bor här: restaurangägare, bokhandlare, gatumusikanter, frisörer, fastighetsmäklare och torgmadammer – eller slå sig ner på ett café där de mallorkinska pensionärerna dryftar stort och smått medan de dricker sin cortado, och tjuvlyssna lite – för att förstå att de är oroliga för framtiden. Hur ska det sluta? Till och med här på Mallorca, dit turisterna fortfarande strömmar, märker de bofasta av krisen. Folk håller hårdare i sina pengar även på semestern, helt enkelt.

Och vi själva som relativt ickekonsumerande turister (för det är ju faktiskt det vi är, även om vi försöker intala oss något annat) bidrar knappast med så mycket mer än vår blotta närvaro. Det är svårt att inte känna sig lite som en snyltare ibland, någon som njuter av allt det vackra och goda som bjuds utan att ge något tillbaka.

Förhoppningsvis kan vi på ett eller annat sätt fungera som ambassadörer för den här givmilda och gästvänliga ön, om inte annat så genom att visa hur vackert det är här.

Den berömda mañana-mentaliteten ser vi inte mycket av. De flesta vi träffar jobbar hårt, ofta med två eller tre jobb som avlöser varandra under dagen och kvällen. Vissa jobb är förstås inte lika krävande som andra …

Vadå, man har väl sjöben?

Vi blir lika glada varje gång någon av våra vänner bestämmer sig för att ta en spontan semester i närheten av platsen där vi råkar befinna oss för tillfället; den här gången var det våra kompisar Pelle och Emma och deras supercoola dotter Hilma – som inte alls tyckte det var något konstigt att först placeras i en liten gummijolle och bli transporterad ut i vattnet till en lite större båt och sen tillbringa dagen där, segla lite, bada, komma till ett nytt ställe, bada lite mer, segla tillbaka – som hälsade på oss. Kanske lite spring i de ettåriga benen efter en hel dag förstås, men vem får inte det? (Ja, alltså inte i de ettåriga då utan snart 43-åriga, närmare bestämt om 27 timmar! Bara en liten passus.)

Och vi blev förstås extra glada att de ville hälsa på oss just i Port de Soller, en av våra favoritplatser på Balearerna!