2013

Det är långsamma steg som gäller nu

Här var det lätt att stanna kvar … Sivota är en precis lagom stor, avslappnad och lite så där sömnigt turistig by, med sympatiska familjerestauranger längs kajen, fiskargubbar och gummor som rensar nät, små ”super markets” överallt där man hittar det mesta man behöver – och expediten inte sällan är en 10-årig flicka (med mormor eller farmor som övervakar på en stol bredvid) – men även sköna och loungiga caféer i gamla stenhus, som funkar utmärkt som kontor när det blir för varmt att sitta och jobba i båten. Nu ligger dagstemperaturen runt 35 grader och mellan klockan tre på eftermiddagen och åtta på kvällen är det i princip omöjligt att göra något produktivt. Så jag brukar ta ett arbetspass på förmiddagen, fram till två ungefär och sen nästa från åtta till tolv på kvällen. Då är det svalt och skönt, och så känns det som om jag på något magiskt vis får en nästan helt ledig dag däremellan. Då kan man bland annat …

ta en kvällstur runt viken …

och tänka att jag också borde ha tagit med badkläder,

bli omkörd av byns coolaste farbror,

titta lite på utsikten och tänka att i morgon får vi nog segla vidare.

Adam tittade på båtar (eller så tittade han bara på en särskild och fick en massa nya smarta idéer)

Fast bäst var i alla fall den här idén! Vilken tur att jag hade packat picknickfilt och korkskruv i väskan.

Söndagsmorgonen började så här, med världens mumsigaste bananpannkakor (recept från Lotta Lundgrens många år gamla och nu nedlagda men fortfarande genialiska matblogg ”Om jag var din hemmafru”) fullsmockade med godsaker. På just den här fick jag plats med apelsin, blåbärssylt, hasselnötter, cream cheese, aprikosmarmelad och … tahini. Och det var alltså i Sivota, en otroligt vacker liten by, omgiven av berg och med en stor och skyddad ankringsvik, på Lefkas sydöstra kust som vi hamnade i går.