Ja! Äntligen fick vi träffas, min fina kusin Pia och jag. En hel kväll, en halv natt och nästan hela dagen efter. Det var ju faktiskt det här som var den största anledningen att ta svängen om Holland, att kunna få till en dejt med min emigrerade kusin och hennes kille Erik, mannen som lockade henne till Amsterdam. Vi brukar försöka träffas åtminstone en gång om året, och den här gången var det lite extra speciellt att bara vara vi fyra. Fram emot vintern kommer det nämligen att finnas två små tvillingtjejer med i deras familj. Lekker!
Vi spenderade helgen ihop i utkanten av den lilla byn Mook, i något som påminde väldigt mycket om en svensk semesterby. En skogspromenad från den välskötta insjömarinan låg en sandstrand med glasskiosk och campingplats och på kvällen spelade en blåsorkester gamla 40- och 50-talsdängor precis utanför marinan, medan husvagns- och motorbåtsägarna (vi var den enda segelbåten i hamnen) flanerade på gräsmattorna. Själva satt vi i sittbrunnen och pratade och pratade och pratade och dagen efter hade vi en skön stranddag innan vi vinkade hejdå för ett tag. Har vi riktig tur kan det hända att Pia hänger med ett par dagar när vi kommer en bit in i Frankrike, eftersom hon börjar sin innan-födseln-mammaledighet alldeles snart. Det ser vi fram emot!
Vi lämnade vår trevliga semesterby, mätta, glada, nyduschade (det där med att vara nyduschad är en liten vardagslyx vi unnar oss ibland, inte för ofta dock, då tappar det sin tjusning) och med nypåfyllda vattentankar. När man lämnar en marina känns det alltid bra att ha laddat upp med vatten och lite färskvaror eftersom man inte vet hur länge det kan dröja till nästa stopp i en hamn. Ofta stannar vi bara till vid en lämplig tilläggningsplats längs vägen när vi känner oss nöjda med dagens sträcka. En av de faktorer som påverkar vårt beslut kan vara hur många (och hur lätta eller svåra) slussar vi gått igenom under dagen, men även hur stort behov vi har av en internetuppkoppling. Eftersom vi för tillfället (så länge vi är kvar i Holland och Belgien) inte är självgående i det avseendet måste vi förlita oss på fria nätverk.
För några dagar sen fick jag under dagen ett sms om att ett brådskande jobb fanns i mailboxen, och eftersom jag såg att vi började närma oss en liten by med en kyrka och några bostadshus längs kanalen slet jag snabbt upp datorn och började scanna omgivningarna. Först såg jag bara låsta nätverk men plötsligt dök det upp ett som var öppet, med hyfsad mottagning dessutom. Adam saktade ner och beredde sig på att cirkla runt medan jag kopplade upp mig – när det plötsligt dök upp en ”tillfällig tilläggning”-skylt längs kajen. Adam girade in, jag fäste en tamp midskepps, hoppade i land, gjorde fast, skuttade snabbt upp på båten igen, satte mig och jobbade en halvtimme, skickade iväg – sen kastade vi loss igen och fortsatte färden. Det kallar jag flextid!
Senaste Kommentarer